et inte riktigt kanske är dumt att göra detta, men ärligheten varar längst.
idag mår jag rent ut sagt skit,
har gråtit en stund och sen en stund till,
självklart vill jag bebis ska komma och att man är väldigt känslig nu, men jag är rädd,
är inte nervös för förlossningen mer än att de inte ska gå vägen, är livrädd för att bebis inte ska klara sig.
är rädd att jag inte ska kunna ta mig till denna där, och vara glad över att denna där kommit till världen.
som sagt jag längtar verkligen tills jag får se henne/honom och mysa, så egentligen bara dumma tankar,men det är väl normalt med rädslor att inte duga som mamma, men egentligen vem är de som ska berätta för en att man gör rätt eller fel, första barnet är ju mer ett prövo barn något man gör för första gången. då kan man inte göra allting rätt.
måste försöka tänka bort allt sådant.
försöka få in att Jag just jag duger som jag är och att allting kommer gå jätte bra.
men
Hela tiden går man med tankar om att man inte duger som vän eller som flickvänn, sambo. dessa förbannade tankar.
att man inte tar hand om rufus ordentligen fast man vet att man gör de,
vill bara ut och gå och få bort tankarna och alltind men där är problemet med foglossningen, de gör för ont.
men de är ganska överkommligt ändå,
ska kanske ner och träffa rebecka en sväng sen och sen till lina, och ta en kaffe.
kul med lite att göra.
lite positiv energi.