När man äntligen har lite egentid d.v.s karl är och jobbar Milly sover rufus är rastad tvätten hängd och man bara borde vila men ikke då, då sätter man sig vid datorn istället.
visst är väl det vila i sig men ändå.
försöka ta igen förlorad sömn, fast i natt kan jag verkligen inte klaga Milly somna vid 23 och vaknade till vid halv fyra eller gnydde lite så gav henne nappen och sen somna hon om och sov till halv sex. bara om man själv hade kunnat slappna av hade varit ännu bättre, man vaknar av minsta lilla ljud eller rörelse, men men de släpper väl med tiden.

skulle åkt till jkpg igår men vaknade med mega förkyldning och feber så det blev inte av, men tar mig nog en tur dit snart igen. måste träffa vännerna lite:)

Nu till lite känsligare saker.:

har även bestämt mig för att ta upp med bm på efterkontrollen att jag vill prata med en kurator eller psykolog.,
eftersom de känns som jag behöver de.
eftersom jag under graviditeten kände mig sviken p.g.a att min och jockes relation va som den var i början. men nu känns den bättre mycke bättre. men sen andra saker som spelat in under graviditeten kände mig så otroligt ensam i den. sen när jag började umgås mycke med folk här i stan både rebecka emma lina och daniella så kändes de bättre vilket resulterade i att jag mådde som bäst i vecka 37 och hjärnan stannade där, så när alla sa att de va jobbigt att gå övertiden så kände jag inte att jag gick övertiden. va bara en gång jag va ledsen över att bebisen inte kom och de va den 25:e då daniella fick åka in för hennes vatten hade gått de va enda gången. då kändes de som bebis aldrig tänkte komma. och sen när väl de va dags att föda tror jag inte riktigt jag uppfattade det ordentligt. kanske p.g.a rädslan att de inte skulle gå vägen. när hon väl va född och jag kände en lycka som man aldrig förut känt så blev det som ett stop i hjärnan där, jag va så lycklig, nog bland de lyckligaste i världen just den dagen. och det är där jag nu sitter fast jag klamrar mig kramaktigt fast vid den lyckliga känslan och tänker tillbaka på just den dagen de känns som tiden står still men man vet att den går.
med risk för att låta psykisk eller ngt men de är så de känns.
ja jag gråter till anna bergendahls this is my life men inte av sorg utan av lycka den ger tillbaka min känsla.
har en hat kärlek till den, den stämmer in en del oxå. kanske därför.
men jag kämpar mig vidare
jag är så lycklig som har min dotter och jocke som orkar stå ut med mig när jag eltrar samma sak hela tiden. jag bearbetar nu.
vännerna som orkar lyssna och familjen. är så glad att jag har er alla.

Att jag blev gravid blev vändningen i livet nu har man verkligen något att vakna upp till varje morgon.
när man vaknar och de första man ser är ett leende då känner man verkligen att man gjort rätt som stod ut och orkade och trotsade.

tråkigt inlägg kanske men de behövs skrivas av ibland.

kan även tips om att vara med och tävla på neccin.blogg.se om libero produkter:)